Historik

Beställare och förste ägare

Ellen byggdes i Göteborg år 1896 på uppdrag av ingenjör Rudolf Lilljeqvist och bär än idag hans hustrus namn.

Ellen är en sk catboat, troligtvis byggd efter engelska ritningar. Catboat är emellertid en amerikansk båttyp, utvecklad av båtbyggare i New England under slutet av 1800-talet. Båttypen blev snabbt populär för sin snabbhet och enkla manövrering och kom även att spridas till England. Tack vare båtens breda och flacka skrov utan köl (catboats har centerbord) kunde båten stå stadigt på de långgrunda bottnarna när ebben kom. Den passar därför utmärkt i grunda vatten och inomskärs där vågorna inte går så högt.

Lilljeqvist arbetade mycket i Storbritannien under slutet av 1800-talet, han var bland annat med och konstruerade den berömda Forth Rail Bridge över Firth of Forth i Skottland. Det är troligt att han under denna tid kom i kontakt med båtar som liknade den berömda Una. När ingenjör Lilljeqvist vände hem hade han en ide som skulle växa till en industri. Han skulle tillverka kemikalier med hjälp av elektricitet. För detta behövde han ett bra vattenfall som kunde driva kraftiga generatorer. Han fastnade för de outbyggda fallen i Bengtsfors i Dalsland, vid den stora sjön Lelångens utlopp. I dessa vatten passade en båt av Ellens typ bra. Ellen låg till en början i Lelång, men flyttade ned till Laxsjön när Lilljeqvist köpte herrgården Baldersnäs år 1910. Där låg Ellen och seglades av barn och vänner ända in till 1950-talet, då intresset för den då gistna båten började svalna.

Återuppståndelse och renovering

Ellen vägrade dock stolt att låta sig kapsejsas ute på sjön, utan sjönk i herrgårdens lilla hamn. Där låg hon till allmän otrevnad tills arrendatorn på gården på 60-talet kom sig för ett bärgningsförsök. Han dök ned och fäste ena änden av en kätting i stäven. Den andra sattes i traktorn, och med ett ryck var stäven lossbruten. I ett nytt försök slogs kättingen om ruffen, med resultatet att ruffen slets loss! Nu återstod bara att muddra kättingen under skrovet som på Vasa och till slut kunde båten släpas efter traktorn in under ett tak ute på ett gärde. Där låg båten ända tills tålamodet tröt än en gång. Nu var det tidigt 80-tal, och eländet skulle eldas upp, men alldeles innan bilan föll fick Robert Jansson i Långbron, en av de män som mindes sin barndoms segelturer med Ellen, chansen att rycka henne ur dödens käftar. Men det var vinter, och fanns ingen annan råd än att lyfta henne från backen med kraftiga vajrar spända till takstolarna. Med ett brak lossnade båten från tjälen, men då satt bottenstocken kvar. Det var detta vrak Jansson satte igång att renovera. Efter oräkneliga timmar var båten sjöklar igen. För att dela på bördorna med underhållet skapades en litet båtsällskap som till en början höll henne kvar i Baldersnäs hamn. Men Dalslands kanal blev med åren allt för välkända vatten och av sällskapets aktiva medlemmar fanns till slut bara två, Kolbjörn och Rasmus Waern, som i början på 90-talet seglade ned henne till Göteborg och västkusten. 1997 följde Ellen med Rasmus Waern till Stockholm.

Förändringar

Under årens lopp har en del ändringar på båten gjorts. Riggen var ursprungligen försedd med ett stort, i det närmast triangulärt segel med en gaffel nästan parallell med den korta masten, en så kallad gunterrigg. Se bilden ovan. Den väldiga bommen sköt ut långt akter om farkosten, vilket gav båten ett säreget utseende men mycket goda lättvindsegenskaper. 1915 flyttades masten bakåt och riggen kompletterades med ett bogspröt och försegel. I samband med renoveringen flyttades centerbordstrumman ned under båten, vilket gav den mer utpräglade kölbåtsegenskaper. Vinsten var ett ökat utrymme i sittbrunnen och ett slut på problemen med läckage vid trumman. För några år sedan flyttades masten tillbaka till sin ursprungliga placering, och båten ser numera åter ut som en äkta "cat". Ellen erhöll Gaff Yacht Societys stipendium 1999 och en ny renovering påbörjades vintern 2002, vilket bland annat innebär att däck och skarndäck byts ut.

(De historiska uppgifterna om båten är huvudsakligen från Robert Jansson, Dals Långed, som i sin tur fick dem från Åke Lilljeqvist, son till Rudolf L.)