Fästning Stockholm

Artikel publicerad i Svenska Dagbladet På spaning, 15 maj 1998

Text & research: Nils Fabiansson
Foto: Ingvar Karmhed Grafik: Ola Rehnberg

Förklaring till kartan samt exkursionstips nedan.

"Mossa och graffiti täcker de flesta. Likväl finns de kvar, anläggningarna från 1900-talets första hälft som skulle skydda Stockholm vid händelse av krig. Befästningarna har sedan länge spelat ut sin roll men många vill bevara.

Meterstora draktänder i cement. Fastrostade järngrindar vid infartsledernas vägkanter. Höga cementklossar som ställföreträdande klippbranter mellan höjder och sjöar eller vid broarna in till stan. Regelrätta fort med både ålderdomliga bröstvärn och upp till 40 meter långa betonglimpor med skottgluggar. Spåren är många av det som en gång var "Fästning Stockholm", de försvarsanläggningar som skulle skydda huvudstaden.

"Fästning Stockholm" lancerades vid sekelskiftet av Föreningen för Stockholms Fasta Försvar. Under första världskriget byggdes så med hjälp av insamlade medel och frivilligt upplåten mark Med hjälp av insamlade medel och frivilligt upplåten mark befästningslinjer mellan sjöarna en-två mil norr om Stockholm och söder om stadskärnan.

Andra världskriget aktualiserade frågan. De gamla anläggningarna byggdes ut och nya anlades. Värn, grindar och stridsvagnshinder i betong skulle blockera broar och infarter, både utanför tullarna och på gatorna. Luftförsvarstorn restes på höjderna i och kring staden.

Efter kriget upphörde byggandet och de mest störande befästningsarrangemangen avlägsnades. Många revs också för att ge plats åt förorter och vägar.

De övriga glömdes bort sedan de militära försvarsprinciperna grundligt ändrats. På flera ställen runtom och i Stockholm står därför fortfarande spektakulära minnen från de båda världskrigen kvar. Det finns dock en återtagningsplan, om kriget kommer skall vissa gamla befästningar kunna iordningställas.

-Under beredskapen byggde man ut, berättar överste Sven Karevik, f d inspektör för rikets befästningar och chef för fortifikationskåren. Markkontrakten löpte på 40-50 år. På slutet av 1980-talet började dessa gå ut och man var då tvungen att ta ställning till om man skulle ha anläggningarna kvar eller inte.
-Riktlinjerna var att man skulle lägga ned det som inte ansågs värdefullt längre, konstaterar överste Karevik.

Förklarade sig nöjda
Men all mark under befästningsanordningarna är inte alltid försvarets. När militären lämnade tillbaka marken fick de en så kallad nöjdförklaring, vilket betyder att markägaren förklarade sig nöjd med åtgärderna som gjorts.

Gotlands länsstyrelse byggnadsminnesförklarade nyligen 17 skyddsvärn eller bunkrar från andra världskriget. Några sådana planer har dock inte länsstyrelsen i Stockholm.
-Byggnadsminnen har en exklusivitet över sig, säger Mats Jonsäter, förste antikvarie vid Stockholms länsstyrelses kulturmiljöenhet. Sett från byggnadsminnessynpunkt har vi kanske de bunkrar byggnadsminnesförklarade som behövs på riksplanet. Men de här värnen är ändå en del av vår äldre nutidshistoria och vi kommer snart att konfronteras med frågan hur vi skall handskas med dem.

Peter Bratt, enhetschef för arkeologiska enheten på Stockholms läns museum, pekar bl a på försvarsanläggningarnas historiska kontinuitet från medeltidens ringmur till dagens hemliga skärgårdsbaser. Förste antikvarie Ingrid Dyhlen-Täckman vid Stockholms Stadsmuseum har länge ansett att beredskapsminnena kring och i huvudstaden glömts bort:
-De är en del av vår historia. Anläggningarna borde registreras även om de inte är formella fornlämningar.

En utredning av Fortifikationsförvaltningen, Fortverket, föreslogs dock av olika skäl att mindre så kallade truppbefästningar inte skulle anses vara en nationell angelägenhet att bevara i allmänhet. Detta i motsats till ett antal större fästningar och fasta anläggningar främst längs kusterna, som skulle övertas av Statens fastighetsverk, bl a Vaxholms fästning och Siaröfortet.

Lokalt ansvar
Bevarandefrågan för mindre anläggningar blir alltså länsstyrelsens ansvar, i samråd med militär, kommun, hembygdsföreningar och Riksantikvarieämbetet. Enligt Kenneth von Kartaschew, en av utredarna, fungerar redan denna föreslagna handläggningsrutin.

-Ansvaret för den lokala historien är i huvudsak lokalt, säger avdelningsdirektör Robert Bennett vid Riksantikvarieämbetet, som arbetat vidare med denna utredning när det gäller de stora fästningarna.
-Det är inte någon uppgift för de myndigheter som skall tillse det nationella kulturarvet att bevaka sådana anläggningar, det skulle få väl långtgående konsekvenser att ge alla bunkrar o dyl i landet full fornlämningsstatus.

Inga problem
För Stockholms kommun bereder dock inte frågan några problem.
-Att man har plockat bort alla militära anläggningar tror jag har varit ledstjärnan under tidigare exploatering av t ex Järvafältet, säger Rune Karlsson, tidigare markchef på Stockholms gatu- och fastighetskontor och nu regionchef för region väst."

Nils Fabiansson

Tillägg (ur apropå artikel om Hemsö fästning i Dagens Nyheter 15 juni -99): "Fakta/tunga anläggningar Tunga befästningar" kan vara allt från underjordiska varv, armébefästningar, berghangarer, radarcentraler och anläggningar som de på Hemsön. Enligt Riksantikvarieämbetet har Sverige under 1900-talet uppfört 2 800 tunga anläggningar. Flertalet har tillkommit under det kalla kriget och fram till och med 1995, uppger försvarets högkvarter. I dag skall de flesta bort. Just nu finns 300 tunga anläggningar på försvarets dödslista. Efter höstens försvarsbeslut kan den siffran vara fördubblad. /.../ Komplexen (Hemsö fästning) skall bevaras, bland annat för att visa det kalla krigets konsekvenser i Sverige." Dagens Nyheter 15 juni 1999.

Bevarandet av lämningarna är för övrigt en mycket viktig antikvarisk och kulturhistorisk fråga. På Skanska kan Ulf Jönsson redogöra för bevarandeomständigheter för betongkonstruktioner: "Betong kan få vilken livslängd som helst. Allt beror på vilka delmaterial man använder och hur man proportionerar betongen, tillverkar, gjuter och härdar den. Den resulterande livslängden är en kombination av en mängd faktorer relaterade till material och metoder. Man kan kanske våga uttrycka sig så här: Med dagens kunnande och dagens material och metoder är sannolikheten mycket större att man åstadkommer en konstruktion med önskad (lång) livslängd än vid förra sekelskiftet. Betong kan förutom av frostvittring och sprängning av ytskikt p g a expanderande korroderande armering brytas ned av ämnen som löser upp cementpastan eller som orsakar skadliga reaktioner i ballasten. Exempel för material som löser upp cementpasta är olika typer av syror (mjölksyra, myrsysra, saltsyra, svavelsyra m fl.) Opalflinta löses t ex upp genom svällning under alkaliska förhållanden med inverkan av fukt. En undersökning av konstruktionerna kan ge mycket värdefull information om ingående material och om tillståndet hos konstruktionen. Med den kunskapen man får då är det möjligt att göra en prognos om den förväntade livslängden hos konstruktionen."

Förklaring till kartan
P g a begränsning till 20 MB lagringsutrymme på webservern finns ej bilden utlagd för tillfället.
Skaffa tidningen på biblioteket!

• Rödbrun krenelerad linje: "Korvlinjen", landförsvarets fasta befästningar 1903-20.
• Rödbruna cirklar: Korvfort
• Grön krenelerad linje: Betongvärn mm, byggda 1939-45.
• Lila tandad linje: Pansarhinder Draktänder och betongpianon byggda 1939-45.

Källorna till artikeln finns på Krigsarkivet i Stockholm och många av dem har helt nyligen avhemligats. Artikeln är refererad till i Svensk militärhistorisk atlas. En guide till slagfält och rigsskådeplatser (2000), s 182-183.

© Nils Fabiansson
fabiansson@swipnet.se
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
Vid citering skall källan anges, d v s http://home7.swipnet.se/~w-77833/Index.html.